.

jag har nog mycket att tacka dig för och mycket jag står dig i skuld. jag borde inte vara som jag är nu. för jag tror jag är smått arg. för saker kommer upp och det känns att du ljuger för mig. Efter elva månader och du börjar nu liksom? eller du kanske har gjort det hela tiden. jag vet ju inte. men grejen är den att du har varit ljuspunkten i mitt liv. jag vet att jag låter besatt men jag har en annan som gör mig lycklig. men du har alltid varit han jag fått ringt om det varit något och jag har bara kunnat sms när som helst. jag klagar mycket det gör jag. och jag står för det. i torsdags lovade du mig en viktigt grej, du lovade att alltid finnas och det känns som att du redan brutit det. jag kanske stör dig med mitt liv och hur jag lever det nu. men jag har hittat en annan trots allt jag sagt till dig. se mig som en idiot. för jag kan nog vara en. jag har nog fastnat helt för dig. jag vet inte varför, för som om vi aldrig bråkar? vi har ju ett exempel från i fredags och jämt när vi blivit vänner så säger du alltid; förlåt för allt. det är som att du döljer något för mig. jag tycker inte om det. såra mig hellre med sanningen en gör mig lycklig med en lögn. eftersom att vi snackat så mycket så känns det så himla konstigt att du inte finns där längre. förlåt, men jag ska försöka bli van och sluta höra av mig. för på dig låter det som att jag bara stör. jag vet att du och jag inte betyder något längre, inte för dig. men för mig och det tar lika hårt att höra dig säga det varje gång. du kanske är den där playern eller den idioten eller han som alltid ska ha rätt som jag hört, men inte i mina ögon. för en person som hjälpt en genom svåra tider och fått en att stå kvar det är liksom guldvärt. jag önskar jag kunde gottgöra dig, men det kommer nog aldrig gå. du är inte vilken som helst liksom och jag vet inte vad jag ska säga. du är en speciell vän, som alltid alltid alltid har ställt upp och jag menar verkligen alltid. hur arg jag en kan bli på dig så håller jag mig lugn, ett fel ord och du är borta. det vet att jag sagt så många gånger att du är bland dom bästa som hänt mig och att du kan vara så sjuk underbar och söt. jag står fast vid det hur mycket du en kan lacka på mig så kommer jag alltid stå kvar vid det. jag är inte stolt över hur jag betet mig och jag vet inte om du är det över dig själv? så många gånger jag gråtit för oss, dig och mig. inte som pojkvän och flickvän utan bara som emil och agnes. Shit alltså du fattar nog inte vilken betydelse du har och det kommer nog aldrig du eller någon annan göra. för jag vet inte hur många gånger folk har varit på mig och påpekat att jag verkligen försöker att hålla kontakten med någon för uppsala. så många gånger folk tyckte jag var patetisk som var tillsammans med dig. det kanske var så för dig med... det är inte bara jag som gått igeom svåra tider med tårar i telefonen då du fått tröstat mig. du har också gått igenom vissa delar. jag är inte så bra på att trösta genom telefon, förlåt för att det blev namnleken... jag vet att hur mycket jag en skriver hur snäll och söt du är, eller hur många förlåt jag en säger så blir det aldrig detsamma. vi har glidit ifrån det har vi och du kan inte förneka det? du kanske mår bättre så här och jag borde låta dig få må bättre. men ist för att du lova något kunde du ha sagt att du ville bli av med mig om det är så? för jag orkar inte undra dag in och dag ut om det var det sista jag fick säga dig. jag kanske inte försöker tillräckligt? du har sagt det förut iaf att jag inte gjorde det. men jag kan inte sluta vara så sjukt lycklig att du ens har varit kvar hos mig. men jag undrar vad det har blivit med dig? jag borde egentligen ta det här på telefon, men det här är det enda sättet jag når dig, för då vet jag att du kommer läsa. hoppas jag... jag vet att jag varit i vägen och du försökt blivit av med mig. men jag höll fast vid dig. du sa i fredags på sätt och vis att jag gjorde det bra som var kvar, åter igen tror jag att du inte riktigt mena det. jag vet inte. jag har fått turen att möta en av världens bästa vänner, alltså en sån sjukt underbar vän som alltid har lyssnat och försökt hjälpa mig. alla bråk vi gått igenom och trots det står vi kvar tillsammans. åter igen, inte som pojkvän och flickvän utan bara som emil och agnes. det har kanske blir det sista vi säger? jag har ställt till det för mycket. men jag ber dig. du borde ta åt dig lite. för du är en underbar vän och jag hoppas du för höra det ofta av andra också. som du sa förut, dåligt slut på en underlig berättelse. men jag kan nog inte skriva mer, vi har delat elva månader tillsammans. gråt, skratt, bråk, vänskap, kärlek osv, det är vad vi gått igenom som emil och agnes. du har varit min skyddsängel trot att du bott så långt borta. jag säger inte att du är min bästavän, jag säger att du är bland dom bästa jag lärt känna och tack för att du lät mig komma så nära. jag finner inga ord, men jag tänker inte ge upp. en bit till. du förtjänar enligt mig mycket i världen. men jag kan inte ge dig mer en min vänskap, vilket jag är ledsen över. men tider kommer då du en dag kanske förstår vilken underbar vän du är, vad vet jag? jag vet inte om jag kan göra så mycket mer. inte vad jag vet. du har hjälpt mig att kunna bli sjutton år med nya kunskaper, jag har utvecklats till en bättre människa tack vare dig. jag står dig i skuld och jag önskar verkligen att jag kunde göra något mer. men jag är bara fel i dina ögon. vet inte om jag borde tacka för mig eller inte? om det nu skulle vara slutet, så kan du ge dig fan på att jag kommer sakna dig som in i helvete...
(tro mig det är inte allt jag har att säga)
jag kanske gör fel som skriver det så här. jag kanske skrivit ord jag kommmer ångra när du väl läst det här. men jag måste stå för det nu. jag är så sjukt jävla tacksam för allt. du fattar nog inte. hur mycket jag en klagat så har du alltid stannat och jag nästan avgudar dig (a) du av alla emil stannade .. du av alla. det är stort för mig. för du har hjälpt mig så mycket. jag kanske också blivit någon annan. jag vet faktiskt inte? det är bara du som kan svara på det. men åter igen. tack för allt!